Fråga:
Finns några begränsningar om var och hur man får medföra en jaktpilbåge med tanke på vilka restriktioner som gäller för skjutvapen?
Svar:
Frågan är berättigad. Vi som jagar med både skjutvapen och pilbåge vet att regelverket kring just medförandet av vapen på allmänna platser är ganska detaljerat. Vapenlagen förbjuder i princip andra än personer med tjänstevapen att medföra skjutvapen på allmänna platser. Lagen tillåter förvisso också att personer med andra legitima syften (t ex jakt i parker o dyl eller transport av vapen från och till butik/reparationsställe) medför vapen på allmän plats. För samtliga som på detta sätt har rätt att medföra ett vapen på allmän plats gäller att det skall hållas under ständig uppsikt och förvaras i väska, fodral eller liknande. Eftersom samma krav gäller oavsett om vapnet medförs inom ramen för ett tjänsteuppdrag eller bara i syfte att ta det till vapensmeden, saknar författningstexten intressant nog krav att vapen på allmän plats skall vara oladdat.
Men nämnda förbud och begräsningar gäller alltså bara skjutvapen samt andra licensbelagda vapen såsom t ex armborst. Det finns således inga uttryckliga begränsningar vad gäller medförandet av just jaktpilbågar eller andra typer av pilbågar med tillhörande pilar t ex i stan eller på andra allmänna platser.
Även om det inte finns uttryckliga förbud eller begräsningar kan allmänna ordningsregler begränsa rätten att medföra en pilbågen och dess pilar på allmän plats. Så t ex finns den för många bekanta knivförbudslagen (SFS 1988:254) som förbjuder oss att ta med såväl knivar som andra stickvapen till allmän plats om det inte med hänsyn till föremålets art och innehavarens behov är befogat. En pil med jaktspets torde falla inom ramen för knivförbudslagens tillämpningsområde och således får denna inte medföras på allmän plats utan relevant anledning. Eftersom det aldrig är aktuellt att använda en pil med jaktspets på allmänna platser bör man alltså fundera på vilken annan relevant/befogad anledning man har att ta med sig sina jaktpilar på bussen, till snabbköpet eller på bion. Det kan noteras att vapenlagstiftningens krav på uppsikt och fodral inte gäller pilbågen eller pilarna.
Kanske är det på sin plats att också nämna vad lagstiftaren avser med ”allmän plats”. Det saknas en legaldefinition av begreppet, men det förekommer dels i plan- och bygglagstiftningen, dels i brottsbalken. I dessa författningar brukar sägas att begreppet innefattar t ex vägar, gator och torg, affärer, nöjesetablissemang och publika transportmedel. Således platser som är särskilt inrättade för allmänheten att nyttja, men inte samtliga platser dit allmänheten har tillträde. När det gäller begräsningar i rätten att medföra en jaktbåge över annans jaktmark hänvisas till ”Fråga juristen” i Bågjägaren 1/2008 där detta behandlas.
Fråga:
Får ett jaktvapen medföras i skogen t ex vid bärplockning eller skogsarbete som skydd mot rovdjursangrepp på person eller egendom?
Svar:
Jag har tidigare under ”Fråga juristen” redogjort för möjligheten, eller snarare svårigheten, att få licens för handeldvapen för användning vid jakt eller som skydd mot rovdjur. Jag nämnde då att i en framtid med en tätare björn- och vargstam så får studsare fortsätta vara lämpligaste vapen för att skydda person eller tamdjur. Frågan är om det därmed också är tillåtet att medföra sin studsare vid t ex skogsarbete om man rör sig på egen respektive annans mark.
Det torde vara en allmän uppfattning att man när som helst på året äger rätt att ta med sitt vapen på mark där man har jakträtt så länge det inte sker i syfte att utöva olovlig jakt eller andra olagliga handlingar. Viss jakt är tillåten året om (t ex jakt på årsunge av vildsvin eller skadat eller sjukt vilt i vissa fall, t ex räv med skabb) och ingen författningsbestämmelse hindrar heller att man tar med sitt vapen för övningsskytte som sker under säkra former på egna marker.
Att döda rovdjur för att skydda tamdjur är tillåtet i de särskilda situationer som nämns i 28 § jaktförordningen oavsett om man har jakträtt på det aktuella området eller inte, så länge det inte är fråga om en nationalpark. Med stöd av nödreglerna i brottsbalken är det också tillåtet att döda ett djur – oavsett vilket och var – om det är nödvändigt för att skydda sig själv eller andra människor (24 kap 4 § brottsbalken). Bär du ett vapen äger du alltså rätt att använda det under dessa speciella förhållanden. Frågan är då var och när det är tillåtet att bära ett jaktvapen utan att göra sig skyldig till vapen- eller jaktbrott.
Först och främst krävs naturligtvis licens för vapnet eller att det lånats på ett sätt som vapenlagen tillåter. Vapenlagen och dess föreskrifter ger vidare särskilda begränsningar vad gäller transport av vapen samt inskränker möjligheten att medföra vapen på allmänna platser (se t ex 17 kap 14 § RPSFS 2009:13), dvs gator, vägar, parker, torg eller andra områden som enligt detaljplan är avsedda för gemensamma behov. Vapenlagstiftningen torde således inte hindra att en skogsarbetare, bärplockare eller ägare av tamdjur bär vapen ute i skog och mark.
För att dömas för jaktbrott krävs i princip att en åklagare visar att vederbörande haft ett syfte att jaga. Enligt 35 § jaktlagen kan emellertid böter också utdömas för den som utan jaktsyfte tar väg över område där man saknar jakträtt med vapen som kan användas för jakt. Handlandet är dock inte brottsligt om det sker i ”lovliga ärenden” eller om man erhållit medgivande från jakträttsinnehavaren. Med ett enkelt medgivande från jakträttsinnehavaren äger alltså t ex bärplockaren rätt att bära med sig ett vapen i skyddssyfte under förutsättning att han har licens för vapnet. Bärplockaren ska rimligen inte behöva lösa statligt jaktkort för att få medföra ett vapen i sådant syfte.
Saknas medgivande måste man som ovan nämnts ha ett ”lovligt ärende”. Skulle då skydd mot rovdjur kunna utgöra ett sådant ärende? I förarbetena till den aktuella bestämmelsen i jaktlagen uttalas som exempel på lovliga ärenden att spåra skadat vilt eller om det är nödvändigt för att nå egen jaktmark, emedan leta efter bortsprungen hund anges som ett icke lovligt ärende. En slutsats vi kan dra av uttalandena är att även ärende som inte nödvändigtvis har något med jakt att göra kan vara olovligt ärende. Den som medför vapen som kan användas för jakt i skyddssyfte utan jakträttsinnehavarens medgivande löper således stor risk för åtal för brott mot jaktlagen.
Fråga:
Jag och några jaktkamrater jagar på en fin privat mark utanför Stockholm. Vi har endast muntlig överenskommelse med markägaren, men betalar marknadsmässigt pris för jakten. Har markägaren rätt att upplåta jakt till andra jägare under tiden som vi har rätt att jaga där och på hor kort varsel kan vi bli av med jakten?
Svar:
Muntliga avtal
Ni har uppenbarligen inte upprättat något skriftligt jakträttsavtal. Jakträtten gäller förvisso fullt ut ändå, men muntliga avtal medför ofta att det är svårt att bevisa – eller till och med svårt att själv komma ihåg – vad som överenskommits i detalj, t ex vilket vilt som får jagas, hur många djur som får fällas, hur lång avtalstiden är, var gränser går, etc. Överenskommelser om jakträtt måste dessutom av naturliga skäl vara skriftliga om man som jakträttsinnehavare skall registrera ett licensområde för t ex älgjakt på marken man ”arrenderar”.
Frågan om andra får jaga på den mark Ni arrenderar
Det är helt upp till markägaren att upplåta jakt på samma markinnehav till flera olika jägare eller jaktlag, men det skall då också framgå klart för jägarna eller jaktlagen. En exklusiv jakträtt torde således kunna förutsättas. Om inget annat står i avtalet eller sagts vid överenskommelsen så kan man som jaktarrendator alltså kunna förutsätta att ingen annan kommer att ges rätt att jaga på marken, och heller inte att markägaren själv kommer att jaga där under avtalstiden.
Vad gör man då om markägaren ändå låter andra jaga på marken? Ja, ett sådant handlande från markägaren kan förstås utgöra ett avtalsbrott, vilket t ex kan innebära att delar av avgiften skall betalas tillbaka till jägarna. Jordabalken har också en bestämmelse som anger vem som har bäst rätt att fortsätta jaga om markägaren upplåtit jakten till flera olika jägare utan att jägarna blivit informerade och accepterat detta. I bestämmelsen anges att den vars jakträttsavtal ingåtts först skall ha företräde för det fall jakträtterna inte kan utnyttjas parallellt utan förfång för någon.
Om det nu är så att markägaren i Ert fall tillåter att andra jagar på marken utan att Ni kommit överens om detta och detta stör eller minskar värdet på Er jakt, så bör Ni alltså ha rätt till nedsättning av avgiften (”jaktarrendet”). Ni skulle också rent teoretisk kunna hindra andra att jaga där under förutsättning att Er uppgörelse med markägaren gjordes först.
Frågan om uppsägning
Från Din fråga kan inte utläsas hur länge Ni haft jakträtten på marken eller hur länge den är tänkt att kunna utövas. Det är då nära till hands att uppfatta Er muntliga överenskommelse med markägaren som gällande tillsvidare, dvs på obestämd tid och utan angiven uppsägningstid. I sådant fall gäller att avtalet kan sägas upp när som helst under året, men då med minst 6 månaders uppsägningstid. Det är naturligtvis den part som säger upp avtalet som skall bevisa att och när uppsägning skett, för det fall tvist uppkommer om detta. Det kan tilläggas att en särskild regel om rätt till förlängning av jakträttsavtal (s.k. besittningsskydd) infördes i jaktlagen från 1988, men att denna regel upphävdes igen 2001.
Fråga:
Jag vistas dagligen i mycket björntäta skogar i Dalarna både under arbete och jakt. Varken under arbete eller all form av jakt är det praktiskt att bära på en grovkalibrig studsare. Finns någon möjlighet att få licens på en grovkalibrig pistol för personligt skydd och vad krävs för detta?
Svar:
Alla jägare är bekanta med licenskravet för jaktvapen och vilka bedömningsgrunder som därvid används. Av vapenlagen framgår bl a att licensansökan kan beviljas endast för en sökande som skall använda vapnet för ett ”godtagbart ändamål” samt under förutsättning att sökanden bedöms lämpligt att inneha vapen t ex med hänsyn till eventuell tidigare kriminalitet eller missbruk. Sökanden måste också ha uppnått 18 års ålder.
När det gäller ansökan för licens för jaktvapen finns en tämligen förutsägbar tillämpning av gällande lagstiftning. Jakt är ett godtagbart ändamål för innehav av skjutvapen och de specifika kraven för licens för jaktvapen känner vi väl till; avlagd jägarexamen och godkänt vapenskåp där det inte redan finns för många jaktvapen (max 4 för en ”ny jägare” och max 6 för en rutinerad jägare). Tidigare krävdes normalt att sökanden redogjorde för sitt ”behov” genom att visa tillgång till jaktmarker, men idag anser myndigheten att jägarexamen är tillräckligt även för att visa behovet.
När det gäller enhandsvapen som t ex en pistol är lagstiftaren generellt mer motvillig att lämna licens och enligt vapenlagen krävs ”synnerliga skäl” för detta. Jaktändamål utgör tillräckligt skäl och licens kan meddelas för pistol av kaliber .22 för t ex vid avlivning av fällfångat vilt. En förutsättning är att sökanden verkligen visar att denne bedriver sådan fällfångst i någorlunda stor omfattning. Licens för flerskottsrevolver kaliber .22 kräver yrkesmässig jaktverksamhet i form av grytjakt eller fällfångst, enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Pistoler i grövre kaliber än kaliber .22 anses överhuvudtaget inte lämpade för jakt enligt Rikspolisstyrelsen och därmed kan licens för sådana vapen normalt inte meddelas för jaktändamål. Att erhålla licens för en grovkalibrig pistol för jaktändamål torde i vart fall inte vara en framkomlig väg för frågeställaren.
Lagstiftningen hindrar inte att licenser för grovkalibriga pistoler utfärdas för målskjutning även om kraven på verksamhetens omfattning och skjutskicklighet är höga. Den möjlighet som tävlingsskytten har att använda ett tävlingsvapen av flerskottstyp för jakt begränsar sig emellertid till pistoler av kaliber .22 enligt Rikspolisens föreskrifter. Således heller inte någon framkomlig väg för frågeställaren.
Återstår då att söka licens för det ändamål som det egentligen är fråga; dvs personligt skyddsändamål. Här anger Rikspolisens allmänna råd att licens för sådant ändamål ”bör meddelas endast när ett oundgängligt behov föreligger”. Som myndighetens formulering antyder är licens för en grovkalibrig flerskottspistol inget skogsarbetare, bärplockare eller jägare kan erhålla.
Sammanfattningsvis får man konstatera att även i en framtid med än tätare björnstam får studsaren fungera som björnskydd om inte dramatiska förändringar av vapenlagstiftningen sker! Möjligheten att bära studsare som personligt skydd på mark där man inte har jakträtt är en annan intressant fråga till vilken jag möjligen får återkomma i senare nummer av Bågjägaren.
Fråga: Om bågjakten tillåts i Sverige, får en bågjägare förflytta sig med sin jaktpilbåge över annans mark?
Svar:
I princip inte. Idag gäller som grundregel att det är otillåtet att med fällor eller vapen som kan användas för jakt ta vägen över annans jaktområde utan medgivande av jakträttsinnehavaren. Fällor och vapen får dock medföras om det sker ”i lovliga ärenden”. Exempel på lovligt ärende är att den egna jaktmarken inte kan nås på annat lämpligt sätt eller om skadeskjutet vilt som spåras passerar in på annans jaktmark. Brott mot bestämmelsen är straffsanktionerad.
Det får nog sägas att bestämmelsen redan idag gäller kraftigare pilbågar eftersom dessa ”kan användas för jakt”. Bestämmelsen omfattar alltså inte bara idag godkända jaktmedel. Tillåts jakt med pilbåge kommer naturligtvis bestämmelsen definitivt även pilbågar avsedda för jakt.
Ett tydligt olovligt ärende är naturligtvis att jaga på annans mark utan lov, men även att skrämma eller mota vilt från någon annans jaktområde till sitt eget. Den som ertappas med att förflyttat sig över annans jaktområde med en jaktpilbåge måste således göra det i någon mån sannolikt att det skedde utan olovliga syften. Ett sätt att visa att man inte har otillbörliga syften när man rör sig över annans mark med skjutvapen har sagts vara att det inte gått att nå sin egen jaktmark på annat lämpligare sätt samt att vapnet inte är skjutklart (oladdat med vital del avplockad). Möjligen kan det vara svårare att visa att en jaktpilbåge inte är skjutklar.
Fråga: Är det tillåtet att övningsskjuta med compoundbåge på sin egen villatomt inom tätbebyggt område?
Svar:
Ja, om kommunens ordningsstadga inte säger annat och skytten är myndig. Övningsskyttet får därtill aldrig innebära att en risk för att andra människor skadas.
Till skillnad från t ex skjutvapen och armborst gäller inget krav på tillstånd (vapenlicens) för innehav av pilbågar (compound, långbågar, recurve). Trots detta har lagstiftaren gjort användande av pilbågar inom vissa områden föremål för tillståndsplikt.
Vad gäller användande av skjutvapen inom detaljplanelagt område (dvs normalt alla villatomter inom tätbebyggt område) stadgar ordningslagen (1993:1617) att det utöver vapenlicens krävs särskilt tillstånd från polisen. Tillstånd krävs också för minderåriga som inom detaljplan (endast utomhus) vill använda ”luft- eller fjädervapen med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut”. En compoundbåge faller nog inom definitionen för fjädervapen med vilka projektiler kan skjutas ut och den som är under 18 år och vill skjuta med en compoundbåge på en villatomt inom detaljplanelagt område skall alltså söka polisens tillstånd för detta.
Som mitt svar inledningsvis antydde finns dock en möjlighet för kommunen att begränsa möjligheten även för myndiga personer att använda compoundbågar på din villatomt. Den svenska lagstiftningen ger nämligen kommunen möjlighet att själv förbjuda viss verksamhet för att upprätthålla den allmänna ordningen och skydda människor från särskilda faror inom detaljplanelagt område och andra offentliga platser i kommunen. Med andra offentliga platser avses t ex allmänna vägar samt allmänna lek-, bad-, camping- och idrottsplatser.
Som exempel på nämnda kommunala reglering kan nämnas att Huddinge kommuns ordningsstadga nämner att ”luftvapen, fjädervapen och paintballvapen inte får användas inom detaljplanelagt område”. Karlstad kommuns ordningsstadga utgör ett exempel på en mer detaljerad reglering. Där anges att ”luftvapen, fjädervapen, paintballvapen, pilbågar, slangbellor och liknande vapen inte får användas på torg, i parker, på begravningsplatser, kyrkogårdar och därmed jämställda platser. Vidare får sådana vapen ej användas på offentlig plats inom detaljplanelagt område annat än på särskild iordningställd skjutbana utan tillstånd av polismyndigheten”.
En kommun kan inte förbjuda användande av pilbågar utan helt efter eget tycke. Först och främst får regleringen endast gälla offentliga platser. Därtill krävs att förbudet verkligen är befogat för att upprätthålla den allmänna ordningen eller att det finns en beaktansvärd risk för att människor skadas. Ordningslagen anger också att kommunens förbud inte får ”lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet”.